När en advokat åtar sig uppdraget att försvara en person som är misstänkt för brott framkallas ibland avsky från allmänheten. Det är kanske svårt att förstå hur en advokat kan utföra sitt jobb, att försvara sin klient med lagens alla medel, och samtidigt sova gott om nätterna.

Alla försvarsadvokater har sin egna syn på saken men den gemensamma grundinställningen är att advokaten i sitt uppdrag försvarar personen, inte brottet. Detta är själva kärnan i försvararuppdraget men kan gott belysas närmare.

När en advokat mottar ett försvararuppdrag så är den första åtgärden att få kontakt med klienten. Advokaten har då mycket begränsad insyn i åklagarens förundersökning och vet ibland bara vilket brott klienten är misstänkt för. I kontakten med klienten får advokaten höra klientens version av det som hänt. Advokaten är då den enda personen som den anklagade med full tillit kan anförtro sig till eftersom advokaten har tystnadsplikt. Klientens berättelse går av naturliga skäl ofta tvärt emot åklagarens arbetshypotes.

Klienten kanske menar att han eller hon är oskyldig, att åklagaren och polisen har fel, att myndigheternas arbetshypotes utgår från felaktiga premisser.

Hur ska man då som advokat agera? Ska advokaten döma ut den misstänkte utan att denne fått en chans att försvara sig? Det självklara är att först lyssna till klienten och försöka hjälpa klienten att få fram sin version av det som hänt, att hjälpa klienten att lyfta fram det som talar till klientens fördel och noga diskutera det som verkar besvärande för klienten och undersöka om det kan finnas någon annan förklaring än åklagarens. Något annat vore otänkbart.

Att låta klienten stå utan hjälp vore att låta åklagaren i förväg bestämma vem som är skyldig eller inte och då skulle vi inte längre leva i ett rättssäkert land. Det är domstolen som har till uppgift att bedöma om en person, bortom rimligt tvivel, har gjort sig skyldig till brott. Om den misstänkta personen trots försvarsadvokatens engagemang och arbete ändå blir dömd för brottet så kan man utgå ifrån att bevisningen som åklagaren presenterat vägt tyngre i domstolens ögon än det försvar som den misstänkte lyckats prestera som motvikt med hjälp av sin advokat.

Det är precis så det måste gå till, oavsett vad en person kan misstänkas för.

En person som är misstänkt för brott är just bara det, misstänkt. Att anklagas för brott betyder inte att man har begått ett brott. Begreppen måste hållas isär och även de personer som anklagas för uppseendeväckande, kanske fasansfulla brott, måste få en möjlighet att förklara sig och lyfta fram det som åklagaren missat.

Det är nog ingen människa som skulle vilja leva i ett land där en myndighet, utan insyn från utomstående, skulle få bestämma vem som är skyldig eller inte. Resultatet av en sådan rättsordning skulle vara att man en dag kommer hem och upptäcker att ens familjemedlem är borta. Ingen person skulle vara säker. Det skulle lika gärna kunna vara du själv som låsts in för att åklagaren påstår att du mördat någon.

Varje misstänkt person måste därför bemötas med empati, respekt och förståelse, oavsett vad åklagaren eller polisen påstår om dem. Varken åklagaren, försvarsadvokaten eller domstolen kan med säkerhet veta vad som egentligen hänt. En misstänkt kan ha anledning att ljuga för att skydda en närstående, en misstänkt kan vara helt oskyldig och ändå framstå som skyldig. Den kompletta sanningen kan ingen förutom de som varit på plats känna till och varje involverad person kan ha egna dolda motiv och skäl för att förvanska det som hänt. Försvarsadvokaten är ett led i varje människas skydd mot felaktiga anklagelser från statens sida, annars kunde vi lika gärna påstå att alla är skyldiga innan motsatsen bevisats. Detta vore en sann dystopi som borde störa varje medborgares nattsömn.

Så när jag som advokat får frågan hur jag kan försvara en “skyldig person” så måste svaret bli en motfråga: hur vet du att personen är skyldig? Det är svårt att förstå hur någon utomstående innan rättegången ägt rum och bevisningen presenterats kan ha en så bestämd uppfattning. Är du då också skyldig för att jag påstår det?

Så får det givetvis inte vara. Det är fullt möjligt att respektera och tro på ett brottsoffers bestämda uppfattning i skuldfrågan och samtidigt värna om allas våran rättssäkerhet. Brottsoffer har rätt till upprättelse och skydd, och misstänkta har en lagstadgad rätt att försvara sig oavsett vad en myndighet påstår att de har gjort, och med den vetskapen sover jag gott om nätterna.